Jag fattar inte varför jag har så höga förväntningar på helgen. Jag blir djupt besviken varje gång. Varför inte bara sänka förhoppningarna några pinnhål så att man åtminstone kunde bli glatt överraskad om det inte blev som det alltid blir.
Hade ju självklart hoppats på sovmorgon. Jag vet ju att jag aldrig får sovmorgon och inte heller den här morgonen. 06.53 vaknade jag av att Lilly började härja runt bredvid mig. När hon kom in till min säng har jag ingen aning om, men som en lite överraskning så ligger hon där mellan oss varje morgon. Tittar över mot Mickes sida men där är det tomt. Inte bara på honom, utan hela sängen är tom, inget täcke och ingen kudde så långt ögat kan nå. Sätter på TV:n åt Lilly och vips så trängs även Fanny i vår säng. Det barnet som jag får dra upp varje morgon är plötsligt hur pigg som helst. Och det faktum att vi trängs i en 180 cm säng, bara det gör mig lite små irriterad i magen. Försöker dåsa till, men innan klockan är 07.30 så har Lilly bajsat, och inte ville hon bajsa på toaletten som hon brukar på vardagarna, nej, jag måste byta blöja. SUCK!
Ingen idé att gå och lägga sig igen. Maken hittas i Lilly säng, han är sjuk. Jaha, förkylningens klor greppade tag i honom också till slut. Så morgon bestyren blir mina med barnen, precis som det är varje morgon (irriterad). Till slut är vi klädda och åker till Ica för att handal mat och GODIS!!!!! som är det viktigaste i mina barns liv. Det går bra, duktiga okrångliga barn. Yes, det kan nog bli en bra dag i alla fall. Åker hem med maten och tar sedan bilen till Enköping. Ska köpa underställ till Fanny. Lilly somnar i bilen och är inte alls någon solstråle när vi kommer fram. Jag får bära. Efter en stund när ryggen värker och armen har somnat tvingar jag henne att gå. Men jag glömde visst bort att det inte går att tvinga det barnet till någonting. OOOOOÄÄÄÄÄÄÄ (ligga på golvet och rulla runt). Jag får ARGA ÖGON (som jag också glömde bort att det inte biter på henne längre), men jag är envis jag också. Tänker INTE bära, så det gnälls ända tills vi är ute ur affären. Okej, ÖB nästa. Fanny ska på kalas och de har billiga leksaker, och vi ska köpa ved. Pratar med LIlly redan i bilen, att jag inte kan bära. Okej, det tycks gå in. Allt funkar fram tills Barbiedockan är vald, för Lilly vill också ha en. Fanny börjar nu också bli irriterad och försöker förklara för lillasyster att Barbien inte är till henne utan dagiskompisen som har kalas i morgon. Lillasyster lugnar ner sig, men är inte alls med på noterna när vi ska gå och leta ved.
OOOOÄÄÄÄÄ (Falla ner på knä och krypa lidande mot oss). Jag får nog och går, struntar i henne. Men det finns väl ingen som kan skrika i så höga toner som hon, möjligtvis Marlena Ernman, men annars ingen. Folk börjar titta (vilket jag skiter i, men jag orkar inte med några inställsamma pensionärer som lägger sig i) så jag sätter mig ner på huk och pratar lugnt med Lilly. Det funkar, i ungefär 5 meter, sedan är det samma visa igen. 4 gånger slänger hon sig ner på golvet och på så sätt putsar det skitiga butiksgolvet med sina ljusrosa plychbyxor. Sedan gnällskriker hon HELA vägen hem. Det tar 25 hela minuter innan vi är hemma. Då får hon syn på sin pappa och kommer på att det VERKLIGEN är synd om henne och bölar ännu mer. Alla är hungriga och två vill verkligen ha sitt godis som utlovats efter lunch.
"Är inte maten klaaaar snart" hörs var och varannan minut. Nu är det åska i mitt huvud och argt i magen.
Till slut har alla fått i sig pannkakorna med sylt och grädde, och barnen får sina efterlängtade godispåsar. Vad får jag då? Jo jag får disken, och sedan tvätten.
Nu sover Lilly och hon skulle väckts för länge sedan, men jag orkar inte med henne just nu. Vill bara ha det lugnt och skönt, men så kommer jag på, att lugnt och skönt trivs inte i det här huset, det var ju synd, jag som hade hoppats.
