Oj vilken vecka. Jag har legat hemma sjuk enda fram till igår. Host, feber och ont i kroppen. Men det värsta har varit alla blåsorna i munnen. De har verkligen suttit olägligt. Nu äntligen känns det bättre.
Jag tackade min lyckliga stjärna att jag slapp ut i snöovädret i går, trodde jag. Fanny kom hem från skolan otröstlig. Hon hade ramlat på sin hand och nu gick den inte att röra på. Lite svullen och alldeles alldeles omöjlig att röra utan att skrika i högan sky. Jaha, det var bara att åka iväg till akuten där vi fått en tid halv åtta. Ingen rolig resa mellan Bålsta och Enköping. Hur som helst så blev det röntgen, inget brutet och ingen spricka, tack för det. Hemma igen vid halv elva. Fanny hade så ont. Grät och grät och grät. Ville självmant ha alvedon. Kunde inte sova. Somnade till slut, men vaknade någon gång vid tre. Aj aj aj. Mer alvedon, skrik och jämmer. Vaknade i morse med storgråt. Så ont, VÄGRADE röra på handen. Ringa läkaren igen. Ner och visa, fastna med bilen i snön tusen gånger innan vi kom iväg. Världens gulligaste läkare som förklarade så bra för Fanny hur ont en stukad hand kan göra. Hon var mycket nöjd när han sa att hon fick röra på handen bara om hon vill. Hon vill inte. Misströstan, "Jag kommer aldrig kunna röra på min hand igen". Oj, oj, oj. Så nu återstår bara helgen, med jobb och halkkörning till Västerås och hoppas på att rösten håller.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar