Hujjedamej!

Lilly myser bland nysydda kuddar, nappen har varit dagens räddning. Gnäll, napp in.

Jag har aldrig varit så trött.
Där ljög jag, jag har ju faktiskt fött två barn och då blir man ganska trött, men om jag bortser från det så.
Jag har under två dagar plockat, städat, torkat och ojjat mig över hur mycket det är att just plocka, städa och torka. Imorgon kommer mäklaren för att fotografera. Jag ska tillägga innan jag fortsätter att min mamma, denna underbara kvinna har blöttorkat varje vrå i detta hus som ingen annan någonsin gjort. Vad skulle jag göra utan henne? Jag skulle definitivt inte hunnit färdigt. Hoppas jag blir en sådan mamma till mina tjejer, som kommer in och styr upp med en blöt trasa i ena handen. Hur som helst så är jag inte riktigt nöjd. Det går inte att bortse ifrån. Det är för mycket grejer i detta lilla hus. Hur jag än trycker in i skåp, lådor och i garderober så buktar den ut saker från höger och vänster. Mitt i all denna stress som har gett mitt ansikte en koloni av finnar så känner jag min dröm som inredare bara flyga iväg. Här går jag omkring och tror att jag kan inreda, och så kan jag inte ens trolla bort lite tidningar. Suck!
Mitt i allt det här så har Fanny haft sin trotsigaste och mest olydiga dag någonsin i sin 4-åriga karriär. Jag orkar inte ens gå in på vad det handlar om, men droppen kom när hennes nymanglade påslakan låg ihopknölat i utklädningslådan. Så alla ni grannar om ni råkar läsa detta. Ja, det var jag som illvrålade och smällde i dörren så tavlorna skakade. Och ja, det var jag som satt på Fannys golv och grät av ilska, besvikelse och trötthet. Det bra som kom ur det, var att Fanny fick se att jag verkligen menade allvar, mammor kan faktiskt bli ledsna. Så efter en stund när vi lugnat oss både hon och jag, så kom hon smygande och sa ett alldeles uppriktigt och äkta förlåt. Då rann kärleken till igen.