Inte min dag!

Det var hit vi skulle
Idag har inte varit min dag i direkt.
Började med att jag och Fanny begav oss ner till gympahallen för att sälja biljetter till julshowen som är nästa vecka. Vi stod i två timmar, mellan kl. 9,30-11,30. Vi sålde till tre personer. Helt ok, om det inte var så att jag hade väldigt bråttom. Vi skulle ju på dop, inne i centrala Stockholm som började 13,30. Jag skulle hinna duscha(ja fixa håret, sminka mig och sånt också), göra lunch, slå in paket och klä om flickorna: Stress, stress (mitt i alltihop börjar båda flickorna att gråta för de tror att den andra har tagit den förstas tuschpennor.) Ja, ja. Vi kommer iväg i alla fall, dock ca. 15 minuter sent (vilket betyder att vi kommer komma fram med fem minuters marginal). Jag har GPS:en på eftersom jag inte kan Södermalm sådär jättebra. Stora bilen har vi, fast jag hellre hade haft den lilla, det är trångt inne i stan. Hela tiden tittar jag på klockan, jo vi ska nog hinna. Men vad nu? GPS:en får någon slags sjukdom som gör att så fort vi kommer in i innerstan stängs den av var 10:e sekund, och det tar ungefär en minut för att den ska få satellitkänning igen. Vet ni hur långt man hinner åka på en minut i innerstan? För långt. Efter att vi irrat i en halvtimme (det är alltså en halvtimme sedan bebisen börjat döpas) hittar vi äntligen. Är jätteirriterad när jag märker att det inte alls finns någon parkering på baksidan som min kompis utlovat Jag ställer mig i en snöhög på gatan. Vi springer (halkar) bort till ingången, går in och upptäcker att det är fel jävla kyrka. Ringer hem till Micke (som ligger hemma med ryggskott) Nej, inte Katarina kyrka som jag trodde, utan Sofia kyrka. "Tur för dig att den också ligger på södermalm" försöker Micke lite glatt. Jag kan tyvärr inte återberätta vad jag kallade hans GPS i det läget. In i bilen igen, knappa in Sofia kyrka och så iväg. Samma visa en gång till. Då kommer dom. Tårarna. Jag är så stressad så hela mitt inre svämmar över. Klockan går och jag åker gata upp och gata ner på Södermalm, bland massor av människor, andra bilar och snö. Det går ju liksom inte att stanna vid vägkanten och fråga någon om vägen. Jag hatar verkligen innerstan. Jag fattar inte varför någon över huvudtaget vill bosätta sig där. När jag åkt ytterligare 45 minuter utan att hitta och flickorna klagar på att de är hungriga så ger jag upp. Det finns ju liksom ingen på dopet jag kan ringa, vem skulle svarat?
Med strömmande tårar får jag se mig själv besegrad. Det mest pissiga är att jag under stor möda tagit ledigt från jobbet. Det är inte lätt att byta bort en söndag, folk brukar vilja vara lediga då, dessutom är det 100% OB på söndagar, så alla pengar jag förlorar svider också. Vad fånigt av en 32 åring att gråta som ett barn, Nej, faktiskt inte. Jag grät ut min stress, det behövdes. Sen åkte vi och köpte hamburgare på Mc Donalds. Nej den här dagen vill jag bara glömma.