Hur kunde det bli såhär?

God fortsättning på er allesammans. Hoppas ni hade en trevlig nyårsafton, det hade vi. Familjen Sarri hälsade på, vi kan väl lugnt konstatera att vi nog måste plugga på 80-talet till nästa gång;)

Idag hade vi planerat en tripp till Enköping hela familjen för inhandlande av en ny radio till Mickes jakt. Jag: "du har ju redan en radio" Han: "De har bytt frekvens, så jag måste ha en ny" Jag: "Jaha" (fattar ingenting, fungerar inte de som en vanlig radio som man kan leta efter frekvensen på). Hur som helst.
Vårt garagege ser fortfarande ut som ett bombnedslag, och på något sätt har det blivit mitt ansvarsområde. Maken hävdar att det bara är min grejer där inne, (Kan vara sant, men jag förnekar våldsamt). Och hur mycket jag än önskar mig bättre förmåga att rensa upp, och hur mycket jag än söker på nätet efter ett piller, så är jag hopplöst "Tappersk" på den biten. Min far, bror och jag själv är lika värdelösa. Plockar upp en grej, blir nostalgiska och "ska bara". Eller plockar upp en grej, vet inte var den ska vara så då läggs den på ett annat ställe, så länge....Efter någon timme har man flyttat runt allt ett varv.
Maken har börjat vägra göra saker här hemma innan jag rensar i garaget, och nu funkar inte "men du älskar ju mig ändå" eller pussar och kramar.
Jag kom då på att Micke och barnen kunde åka till Enköping medan jag sätter på en bra skiva och verkligen sätter igång i garaget. Visst, det gick han med på....men inte barnen. Japp, Fanny fick vara hemma, så kunde hon leka ute, och Lilly kunde följa med Micke. NEJ! blev svaret från henne. Jag lirkade och mutade på alla sätt. "Men du och pappa kan gå till Åhléns och kolla om det är rea på Barbapappa kläder, eller Barbapappa-böcker" (hon älskar barbapappa). Svaret blev: "Jag tror inte de har de". SUCK!
Maken la sitt huvud på sned och såg sådär pojkaktigt vädjande ut:
"Det tar ju bara en timme" blink blink.
Så nu står jag här, med två arga barn, en ond rygg och ett helvetets garage, hur kunde det bli såhär?