I dag tog jag bilen med två stressade, missnöjda och rädda katter till Värmdö. Min älsklingar har flyttat. Jag satte klockan på 06.30 och tog mig "hem" till Skeppvägen vid 07.30. I handen hade jag den lånade transportburen. Kände ännu starkare att båda två inte skulle få plats i samma. Dessutom så var de som hala ålar när man satte de i buren. En katt in, nästa katt in och den första ut, om och om igen. Svettades. Till slut började jag gråta. Kerstin blev så arg på mig, så jag bröt ihop. Ringde till Micke som ett litet barn med tårarna strömmande. Till slut kom jag på att hundburen som fortfarande inte sålts på blocket stod på altanen, så Bosse fick åka i en stor hundbur.
Skrev ut en vägbeskrivning på eniro och begav mig med två högljutt mjauande katter i bilen. Åkte fel ungefär tre gånger, p.g.a. bristande eller felaktig vägbeskrivning från eniros sida, så den planerade timmeslånga resan blev till en och en halv. Fram kom vi och en förväntansfull familj väntade.
Bosse, som förmodligen inte har alla hästar hemma, strosade runt som vanligt och kelade med alla medan han glatt spann. Kerstin, min lilla flicka, kröp på låga ben och gömde sig under sängen. Det var det sista jag såg av henne. Hennes bror följde henne efter en stund och där satt de, min första barn, medan deras mamma vände på klacken och åkte en timme åt andra hållet för att inte komma tillbaka.
Känner mig som en svikare, och hoppas med HELA mitt hjärta att de trivs.
De fattas mig!
2 kommentarer:
Ingen kul situation. Men katterna får det säkert superbra! Du är ingen svikare för du har sett till att de fått ett nytt hem! Ansvarsfullt=) En svikare hade släppt ut dom bara..
Ledsamt att skiljas åt, dock. Vet hur du känner, har fått säga adjö till tre kära små älsklingar.
Massor av styrkekramar till dig / Mia
Säg till om du vill ha rapporter om hur de mår. Jag ska se till att C med familj tar hand om dem.
Kram!
Skicka en kommentar