Överambitiös

Jag blir så trött på mig själv. Bilden ovan visar mig i ett nötskal. Inte att jag varit duktig och lagat hjärtepkättar, utan det faktum att jag är överambitiös. Så här går tanketrafiken till i mitt huvud:
Vad ska vi äta?....Kanske pannkaka, vi har ju grädde i kylen så det blir ju perfekt.
I det här läget är det meningen att jag ska lägga av och tänka, men nej, inte jag inte:
Ja, kanske att jag ska steka plättar.....Nej, nu vet jag....Hjärteplättar.
Sedan när jag väl står där så inser jag hur långt tid det tar att steka plättarna och hur extremt svåra de är att vända...och att jag absolut inte kommer hinna springa på toa förrän alla plättar är gräddade....För inte tala om hur jobbigt det är att smöra varje litet hjärta....Nämnde jag att jag inte kände mig riktigt kry? Ont i kroppen och huvudvärk, tänkte från början slänga ihop något som gick snabbt. Mitt i allt detta så har jag två döttrar som inte riktigt vill hålla sams.
När vi alla till slut sitter vid bordet så äter tjejerna bara grädde i alla fall.
Man ska tänka klart innan man gör sig till för ingen nytta. (Visst, de var goda, men hade faktiskt smakat likadant som platta runda snabbgräddande pannkakor.)